Hälsningar från soffkanten...

Ligger i soffan och surar över mitt öde, dvs. efterslängarna av en matförgiftning.

Jag har inte tid med att må dåligt, borde jobba och fixa inför stora tjejens 5 års dag på måndag.

Vi har inte handlat en enda present ännu, men det blir inget överflöd ska jag säga.
Hon har sina önskningar...till exempel att vi ska ta hästtransporten och lasta våra vänners ponny och åka till bästa kompisen och rida i deras ridhus. Det blir det absolut.
Sen är det förstås lite andra önskningar, som vi har tänkt uppfylla, som en pollypocket docka med gummikonstiga kläder.

Just nu är E i en jobbig fas, vill vara liten och är rädd för att lillasyster ska dö.

Igår förklarade jag för henne att vi måste lita på att våra skyddsänglar gör sitt jobb.
Oj, så förnuftig jag låter.
Men det är förstås härmat rakt av vad Maria min kinesolog/coach sa till mig för några veckor sedan när jag själv var så rädd att det skulle hända något.
Jag hoppas att orden ger E lika stor trygghet som de gav mig.

Att vara hemmapappa har förändrat A en hel del, inte så att han plötsligt har blivit en kulinarisk mästare eller ens blivit bättre på att laga middag.
Nä, han har fått helt nya vanor när det gäller frisyren.
Det är mer än en gång jag har fått uppmärksamma honom på att han är på väg ut med snoddar i håret och rosa klämmor.

Sen var det ju det här med medlidande från familjen...eller A rättare sagt när man är sååå sjuuuk som jag känner mig...
När det är hans tur att ha magsjuka ska jag komma ihåg hans tröstande ord idag.
-Du kommer ju att bli frisk...nångång.

Jag tror att han är less på att ha totalansvaret över allt hemma...eller kan det möjligtvis vara att han är less på att toan är ständigt upptagen.

Skämt åsido, så tyckte jag nog väldigt synd om mig själv just då och just nu
så är han och shoppar Proviva, A-fil och allt som kan få mig att må bättre.

Min prins med hårsnoddar och rosa klämmor i luggen.