Avfallning och annat knasigt...

Jahapp... man brukar ju säga att någon gång ska ju vara den första.. och att man blir ingen bra ryttare förrän man ramlat av 100 gånger.

Mina barn 2 och 5 år har nu bara 99 gånger kvar att ramla av.
Jag kan ju meddela att mammahjärtat höll på att stanna.

Schyssta mamman skulle bara springa in och hämta kameran och skrämmer förstås sommarponnyerna att stora tjejen ramlade av baklänges och lilla tjejen ramlade av tillsammans med Iglos dotter från deras fina New forest ponny.

Som ni vet sedan tidigare är lilla krypet "M" mer vild än tam och det avspeglades förstås i reaktionen när hästarna drog iväg i galopp.
Hon säger: -Ååååå med lugn och hänförd stämma.

Den stora tjejen blev förstås förskräckt och rädd till en början, men fick sitta upp och rida igen som den "ridlärarmamman" man är.
-Upp i sadeln igen det är inte sista gången du ramlar av.

Så här några dagar efteråt är det enligt henne sommarens höjdpunkt.
Man kan väl säga att vi inte delar den uppfattningen.

Här är en bild på ekipaget.
Jag tycker att det är riktigt mysigt att ha hästarna hemma på gården, det var väl ingen skräll förstås men jag tror att A också uppskattar inslaget av betande ponnyer när han drar upp rullgardinen på mornarna.


Tur att de inte gjorde illa sig!
Hade vi behövt åka på akuten en gång till så snart hade nog personalen där börjat undra vad vi är för en familj..eller det gör de nog i alla fall.

Som jag berättade för ett tag sen klämde ju min kära far loss halva tummen och fick sy en massa stygn när han skulle hjälpa oss att flytta ett skåp.

Ett par helger senare klämmer syrrans pojk tummen i bildörren så att den sitter fast (!)...akuten vid 9 tiden på morgonen. Så startade den dagen...

För säkerhets skull för att sjukvården inte ska bli sysslolösa fixar min lilla minigalning mer arbete åt de på samma eftermiddag.
Hon roar sig med att hoppa från gungställningen och snittar upp mungipan.
(Som att hon skulle behöva ett större leende.)
Blodet rinner, och stora syster blev så rädd att hon sprang iväg planlöst åt ett helt annat håll och gömde sig. Stackars stortjejen...

För er som känner min lilla "M" är det väl ingen överraskning att hon varken fällde en tår eller sa ett pip under tiden de först limmade mungipan... och sen när såret förstås gick upp sydde på samma ställe.

Vad säger man...hoppas att hon lugnar ner sig någongång...annars vet jag inte hur det ska gå.
Men rolig är hon i alla fall.

Stora tjejen deklarade i går kväll att hon minsann absolut inte vill ha en till lilla syster.

"Mamma, vi köper inga fler barn. Det räcker med en lillasyster.
Vi orkar nog inte med en till"


Som avslutning på dagens inlägg så visar jag en bild med skyhög "vill-ha" faktor.
De utemöblerna skulle passa perfekt hemma hos mig.
"A"...Maaamma, paaappa...nåååågon.. jag fyller snart år...



Nu ska jag utfodra mina barn, grötladda magarna inför dagens äventyr.

TJINGELING!